Ansedel Petrus Laestadius

Levnadsbeskrivning

Fil.mag Piteå, kyrkoherde Vibyggerå.
Född 9/2 1802 i Jäckvik, Arjeplog (BD).
Död 6/8 1841 i Vibyggerå (Y).

Elev vid Härnösands gymnasium ht 1816 - vt 1820, inskriven vid Uppsala universitet 24 okt 1820, disp pro exercitio 8 mars 1823, utexaminerad från teologiska seminariet 15 maj 1824, informator hos notarien L G Berglund vt 1824 - 1826, prästvigd i Härnösand 20 febr 1825, huspredikant hos hovmarskalken friherre Emanuel De Geer 1825 - dec 1826, fil.kand 2 dec 1826, disp pro gradu 14 dec 1826, missionär i Pite lappmark 23 dec 1826 - sommaren 1832, magisterexamen 16 juni 1827, pastoralexamen i Härnösand 25 maj 1831, visitator i lappmarksförsamlingarna 11 dec 1832 - 1835, kollega vid lägre lärdomsskolan i Piteå 18 juli 1832 - vt 1837, kyrkoherde i Vibyggerå 14 sept 1836 (tillträde sommaren 1837, installerades 19 aug 1838), SA:s Lundbladska pris 1832, ledamot av nordisk Oldskriftsseiskab 1832.

Sedan L:s far, Carl L-s, lämnat sin tjänst vid Nasafjälls silververk kort före 1800, visade han sig ur stånd att försörja familjen. Denna fick 1808 -1816 vistas hos Carl Erik L-s som var komminister i Kvikkjokk. Tack vare dennes undervisning kunde hans halvbröder Petrus och Lars Levi vinna inträde vid Härnösands gymnasium 1816. Under åren i Kvikkjokk lärde sig L-s lulesamiska. För att finansiera sina akademiska studier tog han omedelbart efter studentexamen kondition i Sthlm. Först vt 1822 började han studierna i Uppsala. Han inlemmades här i en högtstående kamratkrets i den lilla Bothniska nation en (2: e kurator ht 1824 - vt 1826). Som informator på en herrgård i det närbelägna Rasbo gjorde han värdefulla bekantskaper, bl a i prästgården med Carl Peter Hagberg och dennes unge son Carl August och förlovade sig 1826 med C P Hagbergs brorsdotter. Efter prästvigning 1825 samtidigt med Lars Levi avslutade han sina akademiska studier med fil kand-examen och disputation på en av honom själv skriven avhandling om periodindelningen i allmänna historien med Geijer som preses.

L-s tycks i god tid före studiernas avslutning ha bestämt sig för att återvända till Lappmarken. Han var ärelysten "genom att uträtta "något för fäderneslandet nyttigt" hoppades han vinna ett ansett namn (Journalen 54). Att han valde Lappmarken som arbetsfält berodde nog främst på att han var väl bekant med förhållandena där och på det starka samiska inslaget i hans släkt. Då han 1827 tillträdde tjänsten som missionär i Pite lappmark, fick han att göra med en nyligen antagen undervisningsreform: de fasta lappskolorna skulle ersättas med en ambulerande undervisning, genom missionärer och kateketer. L-s blev övertygad om att reformen var ett misstag. Också myndigheterna erkände detta och en omorganisation förbereddes. Man var emellertid i färd med att göra nya misstag genom att förhasta sig: Härnösands domkapitel hade försummat att höra de mest sakkunniga, bl a L-s och hans bror Lars Levi. L-s insände obedd ett betänkande i frågan till domkapitlet och till kanslistyrelsen. För en ny reform behövdes enligt honom grundligare förberedelser, och de lokala förhållandena borde undersökas genom en treårig generalvisitation i Lappmarken. Som den mest lämplige att förrätta denna föreslog L-s sig själv. Kanslistyrelsen, imponerad av L-s klara omdöme och insikter, förordade honom, och 32 kom förordnandet. Jämte visitationerna höll L-s nu årligen i Lycksele överläggningar med Lappmarkens prästerskap. Som resultat avlämnade han 1835 ett systematiskt genomarbetat förslag till "Regelemente för ecklesiastikverket i Lappmarken". Prästerna hade förmåtts att instämma så gott som enhälligt. Lappskolorna föreslogs reorganiserade; flera elever än tidigare borde mottagas, även icke samer, och dugliga och ambitiösa skolmästare skulle uppmuntras att förbereda lämpade elever för lärdomsskolorna. Reglementet innehöll detaljerade bestämmelser för hela den kyrkliga verksamheten. En ändring krävdes även av grunderna för prästerskapets befordran. De senaste årtiondenas tillbakagång i Lappmarkens andliga liv var enligt L-s väsentligen att tillskriva domkapitlets praxis att tillsätta kyrkoherdetjänsterna i Lappmarken enbart efter tjänsteår och att inte fordra pastoralexamen.

Reformförslaget mottogs med välvilja, men statssekreteraren August v Hartmansdorff sände ut det på upprepade remisser. L-s sista levnadsår fördystrades genom maktlös förbittring över myndigheternas oförmåga att "få något ur naglarna på sig". Han såg lappmarksreformen som sin egentliga livsuppgift, men anade att han inte skulle få vara med om förverkligandet. Först 1846, fem år efter hans död, antogs hans reglemente med vissa modifikationer. Genomförandet blev som han befarat halvhjärtat. Brodern Lars Levi, som nu var visitator i Lappmarken, föredrog Sv missionssällskapets missionsskolor framför lappskolorna.

Som missionär hade L-s njutit av att under fjällfärderna få anstränga sin fysik till det yttersta. Också åren i Piteå blev krävande på grund av de långvariga och strapatsrika visitationsresorna. Avlöningen var helt otillräcklig för en växande familj, och bl a för att reparera sin ekonomi sökte L-s Vibyggerå pastorat. Där tillbragte han sina sista år 1837 - 1841. Dödsorsaken har förmodats vara lungtuberkulos.

Det är som författare L-s har vunnit varaktig berömmelse. Med sin Journal (1831) blev han omedelbart ett litterärt löfte. Den blev väl mottagen och inbragte honom Lundbladska priset från Svenska Akademien. En oväntad motgång både ekonomiskt och hos publiken drabbade honom 1833 med Journalens Fortsättning, enligt hans självbiografi den ''hårdaste stöt som träffat mig". L-s tystnade och återkom först 1839 som skribent. I det avsides Vibyggerålivets avstängdhet skaffade han sig ett andningshål som publicist. Samtidigt arbetade han på en kommentar till Romarbrevet, avsedd att publiceras. Manuskriptet fick lämnas oavslutat, men arbetet synes ha fungerat som en vederkvickelse.

Beteckningen Journal upplyser högst ofullständigt om arten av L:s lappmarksrapportering. L-s har inte haft dagboksanteckningar till stöd i större utsträckning. Ändå präglas framställningen av stor minnesskärpa. I underbart åskådliga bilder ur samernas och nybyggarnas liv i vardag och fest fixeras detalj er som ingen förut har funnit värda att fasta på papperet. Utvikningar av beskrivande slag sväller emellertid gärna till omfattande exkurser, och i senare hälften av Fortsättningen har han övergått till en genomfört beskrivande och utredande framställning. Ett huvudsyfte för L-s är att upplysa allmänhet och myndigheter om Lappmarkens faktiska förhållanden. Genom publiciteten måste rättelse kunna vinnas för misstag och övergrepp mot både samer och nybyggare. Som talesman för samerna har dock L-s betytt mest genom att han som den förste bland lappmarksbeskrivarna har kunnat upplysa om denna folkgrupp med den inre samhörighetens insikt och värme och samtidigt med forskarens vetgirighet och distans. Bristen på ordning i Journalerna har irriterat enstaka forskare. Numera är deras höga värde för forskningen, främst inom bebyggelsehistoria och etnologi, allmänt erkänt. L:s impulsiva skrivsätt, som endast delvis var betingat av ofrivilligt påskyndad arbetstakt, och hans brist på självcensur har bidragit mycket till böckernas charm.

Tack vare att han varken lät sig hämmas av comme il faut eller bekymrade sig om stilens "polure" har Journalerna blivit ett verk där författaren i ovanligt hög grad känns som närvarande och där L-s i huvudrollen som den entusiastiske lapp missionären ger ett fascinerande porträtt av sig själv.

Tack vare Journalens popularitet var L-s länge hos allmänheten ett mera känt namn än brodern Lars Levi. Vid sekelskiftet var förhållandet omvänt, och Journalerna hade sina flesta läsare bland lapplandsspecialisterna. Förtjänsten av att L:s litterära betydelse blivit återupptäckt tillkommer Fredrik Böök som gav honom en hedersplats bland "realisterna" i sin bok "Den romantiska tidsåldern".

I den anonymt utgivna 80-sidiga broschyren "Tankar om fattigdomen och fattigvården i Sverige" (1840) gjorde L-s ett inlägg i den aktuella fattigvårdsfrågan varvid den hårt arbetande men utfattige och skattetyngde jordbrukarens sak ligger honom mest om hjärtat. Framställningen vidgas till en kritisk granskning av tillståndet i Sverige, där orsakerna till fattigdomen anges vara överbefolkning, "överbeskattning" och enskildas men särskilt statens slöseri, som möjliggöres genom överbeskattningen. Heliga alliansens reaktionära regemente torterar alltjämt folken i hela Europa, men furstarnas troner har börjat undergrävas, "regenterna känna det väl och bäva". I förbigående utdömer L-s statskyrkosystemet: religion en "faller i apati och vanmakt" under statens främmande herravälde. Broschyren fängslar genom sitt stillsamt upproriska patos men är inte något direkt inlägg i dagspolitiken på samma sätt som åtskilliga av L:s artiklar i Aftonbladet och i den radikala sundsvallstidningen Alfwar och Skämt. Märkligast är här hans stora uppsats "Betraktelse och omdömen över Sverige och Karl Johan" (1841) i den senare tidningen, delvis avtryckt i Aftonbladet. Som övertygad oppositionsman företar L-s en nedvärdering av Karl Johans historiska insats för Sverige, där förlusten av Finland väger särskilt tungt.

I sin Romarbrevskommentar finner L-s möjlighet att förfäkta det av Gud givna mänskliga förnuftets nyckelroll i den kristnes trosliv och de goda gärningarnas nödvändighet för saligheten, bådadera i polemik mot förkunnelse inom samtida nyläseri. Dessa teman är vanliga också i bevarade predikokoncept från Vibyggeråtiden. L:s djupa beundran för Paulus har personlig accent: aposteln är en själsfrände och en ouppnåelig förebild. Paulus hade, inskärper han, reformatorns djärva mod: kosta vad det ville, han skulle i grund förändra samtidens hela religiösa väsende. Också L-s hade satsat hårt i lydnad för kallelsen till Lappmarkens reformator. "Jag haver mer arbetat än de alle" - Paulus självberöm menar han tillkomma också honom själv. Som den store resenären har aposteln fått föra ett rörligt och omväxlande liv helt efter L:s sinne.

I brev kort före sin bortgång till den yngre vännen N J Sundelin anspelar L-s med gillande på Tegnérs visdomsord i Fritjofs saga om hur den övermodige unge måste "klämmas mellan sköldar, tills det vilda mod är tömt". Själv fick han grundligt pröva livets tuktan. Ödets vidrigheter förmådde dock inte att bryta hans andliga vitalitet. Den hämtade styrka ur hans okuvliga förvissning om det egna värdet. I brev till Franzén talar han 1840 om sig själv som "ynglingen - ty det är jag väl ännu invändigt åtminstone".

(Ref Arne Nordberg, Sv Biogr Lexikon band 22)