Ansedel Dagmar Maria Cederberg

Levnadsbeskrivning

Född med barnförlamning 8/7 1879 i Umeå lfs.
Död 17/7 1957 i Uppsala.

Dagmar är snart 80 år. Hon bor i en gammal förnäm stad i mellersta Sverige. Hennes hem är ett eget rum i en stiftelse. Hon tillhör redan genom denna förmån de priviligierade, liksom hon av härkomst och uppfostran något skiljer sig från sin nuvarande omgivning.

Dagmar föddes alltså för nästa 80 år sedan. Hennes far var då regementsofficer av en gammal, knöogt säker knapborgerlig stam. Han slutade som landshövding, riksdagsman och innehavare av en mängd förtroendeposter, grå, mager och envis. En ofrälse knapadelsman. Bland Dagmars närmaste är flera kända av alla svenskar, kända och uppskattade. En henne nära vän är den berömda, nu 95-åriga fru Anna Casparsson, född von Feilitzen.

Hon är, om man besinnar hur livet ter sig för de flesta människor, vad man möjligen kan kalla en lycklig människa. När Dagmar var 2 månader fick hon polio som svårt skadade hennes rörelseförmåga, hennes kroppsställning och i någon liten mån hennes ansikte. Men Dagmar själv lämnade den förfärliga sjukdomen alldeles oskadad - hennes integritet, hennes förmåga att göra erfarenheter, att förstå och varför inte använda den kändaste fromeln, att tyda allt till det bästa. Även för henne själv.

Man behöver inte vara invalid för att med åren bli ensammare. Men säkert har ingen hört Dagmar klaga. Vår vänskap uppehålles numera av ett telefonumgänge - men aldrig hör man klagan. Hennes nevöer har varit hos henne, de är trevliga och vida berömda bägge två. Hennes svåger, högt uppsatt som hennes far var det, låter höra av sig när hans ålder och krafter räcker till.

Men allt detta är dock sällsynta avbrott i vardagens stora enahanda - och numera kan Dagmar svårligen läsa, för hennes ögon krånglar och hon har dessutom svårt att hålla i en bok. Men hon har det bra, riktigt bra, tillägger hon själv för att övertyga andra som inte är så säkra på att vi med samma strålande moraliska stil skulle genomgå vad som blivit Dagmar beskärt.

Till mig har hon inte talat om att hennes syn är starkt försämrad. I stället berättar hon hur tacksam hon är över att en medpensionär, en av den typ som fransmännen med sitt barmhärtiga språkbruk kallar "une Innocente" varje dag kommer och hjälper henne, och hur väl hon känner sig omhändertagen. Detta är det yttre, det som konstituerar den oundvikliga vardagen.

Men så är det Dagmar, Dagmar själv. Hennes förstånd är som en klinga, hennes omdöme den ljusaste förståelse, hennes ståndpunkstagande det visaste jämnmod, och hon har både tid och krafter att i sina få och med möda skrivna brev ge uttryck åt allt detta. Hon är intelligent men inte något geni, hon tycker säkert själv att hon är en av de många, men att hon av livet behandlats som en av de få. Hon har i allt behållit den kultiverade medborgarens intresserade och lyssnande, uppgiftssökande och förutsättningslösa intresse för livets gång.

I en tid när alla är så förskräckligt, och om det tillåtes mig använda termen, så ytligt missbelåtan och arag för ditt och datt, viktigt och oviktigt, skatter och spårvägslinjernas geografiska krumelurer, ligger Dagmar, så pampig i själen, så illa handikappad i sin fysik och prisar sina få återstående vänners godhet, sin omgivnings vänlighet utan att någon hör något klagomål från henne. Hon läste intill helt nyligen vad som väsentligt publicerades i vårt land liksom i andra kulturländer, gjorde omsorgsfullt sina iakttagelser och slutledningar, hon prisar solskenet och inväntar det slut som väntar oss alla.

Säg - mina läsare - kan man nå högre än Dagmar?

(Artikel av Else Kleen)

Dagmar Cederberg är död. Den knapphandiga notisen vet berätta att hon var född 1879 i Umeå och att hon tidigare varit privatlärarinna i Saltsjöbaden och i Stockholm innan hon 1936 flyttade till Elisabethemmet i Uppsala.

Man har ingen anledning misstänka att dessa torftiga rader bara ger skymten av en människa märkligare än många. Men Dagmar var så olik de flesta. Inte minst därigenom att hon livet igenom trotsade ett öde som kanske skulle stäckt ett intellekt mindre klart än hennes och kuvat en livsvilja och en entusiasm som inte haft den kraft hon gav dem.

Nar Dagmar var två månader fick hon polio som svårt skadade hennes rörelseförmåga. Men henne själv rådde den förfärliga sjukdomen inte på. Hennes integritet förblev genom åren obruten, hennes förstånd var ännu på hennes ålders höst som en klinga, hennes omdöme den ljusaste förståelse, hennes ståndpunktstagande det visaste jämnmod. Hon var intelligent men inte något geni, hon tyckte säkert att hon var en av de många, men att hon av livet dock behandlades som en av de få. Hon behöll i allt den kultiverade medborgarens intresserade och lyssnande, uppgiftssökande och förutsättningslösa intresse för livets gång.

Till härkomst och uppfostran skilde sig Dagmar något från sin omgivning. Hennes far var översten i Vattenbyggnadskåren Axel Cederberg, ett slag landshövding i Västerbotten. Han dog 1913, grå, mager och envis - en ofrälse knapadelsman. Bland Dagmars närmaste är flera kända. Hennes svåger är generaldirektören Gösta Malm och bland syskonbarnen finns författaren Einar Malm, Spillersboda, arkitekten Sven Malm i Vattenfallsstyrelsen, landskamrer Agnar Cederberg, Karlskrona, teaterchefen Lars-Levi Læstadius, Malmö, och förste läkaren vid Lillhagens sjukhus i Göteborg Torsten Læstadius. En brorson till henne var den för tidigt bortgångne länsjägmästaren i Västerbotten Sven Cederberg.

Man behöver inte vara invalid för att med åren bli ensammare. Släktbesöken blir dock bara sällsynta avbrott i vardagens stora enahanda. Mot slutet kunde Dagmar svårligen läsa för hennes ögon krånglade och hon hade dessutom svårt att hålla i en bok. Men hon hon hade det riktigt, riktigt bra tyckte hon själv.

Hennes liv har så oändligt mycket att lära oss. Hennes död var barmhärtig. Hennes bräckliga hölje gick i frid mot sin förintelse och döden släckte hennes levande, ädla ande. För snart ett år sedan berättade jag i en kort artikel Dagmars öde. Hon fick då vara anonym. Nu kan det talas om vem Dagmar var.

(Else Kleen i Stockholmstidningen 21 juli 1957)