Ansedel Gösta Oskar Carl Gustaf Malm

Levnadsbeskrivning

Väg-vattenbyggare, ämbetsman, generaldirektör.
Född 11/5 1873 i Hummelbro, Estuna (B).
Död 11/1 1965 i Engelbrekt (A).

Gösta Malm var en av våra stora ingenjörer, den andra i ordningen av Statens Vattenfallsverks generaldirektörer, förutvarande landshövding och statsråd.

Till sin 90-årsdag lät Malm utgiva sina memoarer "I min krafts dagar", en märklig skildring av hans arbetsfyllda och framgångsrika levnadsbana. Den hade nedskrivits under de närmast föregående tre åren vid god vigör sedan ebbade Malms krafte ut långsamt men obevekligt. Det är sällsynt, att en ingenjör vid sidan av storverk inom det egna facket gör så stora insatser i samhällslivet som Malm. Tidsförhållandena har medverkat därtill men framför allt Malms rika personlighet. Malm var av naturen gynnsamt utrustad. Han hade en järnhälsa, en nästan otrolig arbetsförmåga och motsvarande arbetsvilja. Utöver en gedigen allman begåvning med kraft och beslutsamhet hade Malm fördelen av ett stadigt yttre och en okonstlad värdighet. Han var hövdingen, som enligt tidens sed höll ett visst avstånd till sin omgivning, men för den stora kretsen av vänner var han den trofaste vännen, som gärna i sitt hem samlade medarbetare och kamrater till minnesvärda samkväm. Malm var en övertygelsernas man men kunde dock avlyssna, uppskatta och nyttiggöra andras uppfattning och tankar och åstadkomma en lycklig syntes. Han kunde utan svårighet få god kontakt med människor i olika samhällsskikt.

Malm var född 1873, avlade mogenhetsexamen 1891 och utexaminerades som väg- och vattenbyggnadsingenjör från KTH 1895. Under 15 år med början år 1900 var Malm förenad med Vilhelm Hansen i ett synnerligen fruktbärande samarbete. Hansen var den vidsynte, djärve och initiativrike chefen. Malm var den idealiske storbyggaren, först som arbetschef vid vattenverket vid Norsborg, senare under åren 1905-1914 som arbetschef i Trollhättan och som överingenjör i Vattenfallsstyrelsen. Inom vattenbyggnadskonsten ryckte Sverige genom kraftanläggningarna i Trollhättam och den nya kanalleden i Göta älv fram till jämbredd med USA. Porjus är med sitt läge ovan Polcirkeln och sin storvulna utformning ännu föremål för stor beundran. Älvkarleby har, om ock till storleken något mindre, blivit av största betydelse. Malm verkställde utformningen av vattenbyggnaderna i dessa företag. Han ledde konstruktionsarbetena och organiserade byggnadsarbetena samt ingöt inom alla led ett enastående intresse för de stora uppgifterna. Han har en stor andel i förtjänsten av, att de nämnda anläggningarna blivit så lyckade.

I mitten av 1914, tillfälligtvis just vid utbrottet av första världskriget lämnade Malm Vattenfallsstyrelsen och inträdde i Skånska Cementgjuteriet som dess verkställande direktör. Han hade stor frangång på sin nya post oeh blev på äldre dagar ordförande i Cementgjuteriets styrelse men tillmötesgick år 1917 regeringens önskan att bli landshövding i Norrbotten, där det just då fordrades en verklig kraftkarl. Malm lyckades återställa lugnet efter vissa oroligheter på grund av inflytande öster ifrån. Han mildrade, så långt det var möjligt, arbetsbrist och brödbekymmer. Viktigast av allt: han utarbetade ett brett upplagt reformprogram för Norrbotten, som godkändes av myndigheterna, och successivt genomfördes. Under landshövdingetiden togs Malm i anspråk även för andra stora uppgifter, år 1918-1920 som ordförande i Industrikommissionen, som handelsminister 1920-1921 och som socialminister 1923-1924.

Vid femtiofem års ålder fann Malm det vara önskvart att hans landshövdingeämbete i Norrbotten övergick i yngre händer. Samtidigt ingick Hansen i pensionsåldern. Malm utsågs då till hans efterträdare som chef för Vattenfallsverket. Han hälsades hjärtligt välkommen av tidigare och nya medarbetare. Under hans fjortonåriga frånvaro hade Vattenfallsverket vuxit ut till ett riksomfattande företag med ett flertal nya kraftverk med erövring av nästan hela sitt nuvarande kraftavsättningsområde samt med förvärv av rika vattenkraftstillgangar i Norrland, som tryggade dess framtid. Malm fullföljde på ett lyckosamt sätt verkets utveckling under sina tio chefsår.

Malm slog sig ingalunda till ro vid pensionsålderns inträde 1938. Till sina många tidigare förtroendeuppdrag fogade han bl.a. ordförandeposten i centralstyrelsen för Svenska Handelsbanken, och när regeringen år 1940 tillsatte sakkunniga för utvecklingen av den högre tekniska undervisningen och för en planmässig tekniskt vetenskaplig forskning, åtog sig Malm ordförandeskapet i dessa båda utredningar. Såsom preses i styrelsen för KTH och förutvarande preses i Ingenjörsvetenskapsakademien ägde Malm goda förutsättningar därför. Tillsammans med sina medarbetare framlade Malm vidsynta förslag i de båda nämnda frågorna. De väckte allmän oeh livlig anklang, och de vann statsmakternas bifall. Malm var val förtjänt av den teknologie doktorsgrad som förlänades honom av KTH. Helt naturligt tog Gösta Malm livlig del i Svenska Teknologföreningens verksamhet och uppehöll där flera förtroendeposter. Bland dessa må nämnas ordförandeskapet i föreningens första sektion (motsvarande nuvarande studentkåren vid KTH) 1894 -1895, i avdelning V 1912-1913 samt i föreningen i dess helhet 1915-1916. I maj 1936 kallades Malm till hedersledamot i Svenska Teknologföreningen, vars silverplakett han erhöll tre år senare. Malm var en högt skattad ordförande i ett betydande antal institutioner, utredningar samt ideella och ekonomiska föreningar. Som exempel på hans sociala intresse må nämnas, att han omhändertog svenskbybornas bosättning i Sverige.

I vida kretsar kommer Malms bortgång att vacka vemod och saknad. (Waldemar Borgguist i Teknisk Tidskrift häfte 5, 1965)

PS. Som nybliven teknolog vid KTH fick jag (Hans Laestadius) några gånger under 1960 förmånen att besöka "morbror Gösta" (han var ju gift med min pappas moster Agnes) i hans eleganta och gammaldags våning vid Valhallavägen. Över en kopp te och goda kakor, serverade av hans husföreståndarinna, förhörde han sig ingående om mina studier och om studentlivet på kåren.