Ansedel Carl Ferdinand Laestadius

Levnadsbeskrivning

Fil.lic, seminarieadjunkt.
Född 21/3 1866 i Haparanda.
Död 18/8 1916 i Uppsala.

Ferdinand Læstadius, en norrländsk kulturfrämjare

Ferdinand Læstadius var sonson till Lars Levi Læstadius, den berömde väckelsepredikanten och naturforskaren, samt dotterson till den ej mindre berömde Petrus Læstadius, lappmarksmissionären och andlig odlare av det karga landet. Att i hans ådror rann blod av deras blod, det har hans liv och gärning visat. Och de, som stått honom nära i livet och vid hans nyss igenskottade grav, de känna honom som entusiasten, människovännen, forskaren och den ödmjuke arbetaren för en älskad hembygds kulturella framåtskridande. Fullgott var hans blodsarv, men det lagiskt stränga och obandigt våldsamma hos hans stora fader var helt och hållet borta.

Ferdinand Læstadius tillhörde de älskvärda kulturmissionärerna. I varma ordalag kunde han kläda sin fosterlandskärlek. Denna byggde helt på hembygdskärlekens fasta grund. Gripande är att erfara huru han, när han kände döden nalkas, längtade från den sydsvenska brunnsort, där han förgäves sökte återvinna hälsan, hem till sitt karga land i norr. Ehuru döende, fick han liksom nytt liv, när man sade honom på hemresan, att man nu var hunnen inom Västerbottensgränsen. Gamla, trötta hästar ha väl ändock krafter kvar att ta till ett sista trav, då de känna lukten av hemstallet var hans leende förklaring härav. Och liksom då kom ständigt i livet hans spelande fantasi och glittrande humör honom att med lätthet bära de svårigheter, som en mångårig sjuklighet och trånga ekonomiska omständigheter skapade. Hur bjärt stack ej hans strålande humör utav gentemot den tungsinta och en smula bitska västerbottniska naturellen. Det var verkligt välgörande att träffa en sådan man, som ständigt, borta eller i sitt älskvärda hem, bar skämtet på sin tunga och godheten i hjärtat och som var så verkligt fri från egennytta och all dolsk misstänktsamhet. Hans rika bildning och ljusa livssyn gjorde honom till en sällskapslivets charmeur.

Ferdinand Læstadius var född till folkundervisare och forskare. Matrikelns nakna upplysningar ge bl. a. följande data: Mogenhetsexamen i Umeå 1885, student i Uppsala av Norrlands nation samma år, fil. kand. ex. 89 och fil. lic. 95 samt kompl. 96. Efter ett par års tjänstgöring vid Stockholmsskolor återvände han till Norrland och innehade vikariat först i Skellefteå sedan i Härnösand. 1905 blev Læstadius adjunkt vid Umeå seminarium i historia och geografi, i svenska språket och pedagogik.

Som lärare hade Læstadius vackra framgångar. Hans av en gedigen lärdom och en outtömlig iderikedom burna undervisning och framställningens lekande behag, hade en sällsynt förmåga att intressera eleverna och få dessa att tänka självständigt. Här flödade en rik källas av allmän och humanistisk bildning och undervisningens storslagna art kom att överskyla den stundom framskymtande bristen på planmässighet. Att hinna med normalkurser var ej hans starka sida, men i att förknippa historiens händelser med varandra och att i få och fyndiga drag ge det historiska perspektivet, däri var han mästare.

Læstadius hade en lång bana som populärvetenskaplig föreläsare bakom sig. Hans föreläsningar blevo emellertid rätt olikt bedömda. Man fäste sig endera vid den berömvärt lätta och originellt pregnanta formen och innehållets skiftande art eller ock vid hans svårighet att hålla sig till ämnet. Han blev nämligen lätt så entusiasmerad för detaljerna att tiden ej räckte till för utvecklingen av ämnet i dess helhet och åhörarna kanske tröttnade. Undertecknad har tyvärr endast åhört en enda föreläsning av honom, men denna, som behandlade Västerbottens äldre historia, var i hög grad grundad på hans egna undersökningar (naturligtvis opublicerade) och hörde enligt mitt blygsamma omdöme till de roligaste och mest njutbara föreläsningar, som jag åhört. Læstadius största insats i folkbildningsarbetet låg emellertid ej i hans verksamhet som aktiv föreläsare utan i stiftandet av Västerbottens läns föreläsningsförbund och i hans, trots all motvind, ständigt oförtrutna arbete som föreståndare och ledare härför.

Föreläsningsverksamheten kom sist igång i Västerbottens län av alla de svenska länen. 1903 stiftades den första föreningen, Minerva i Umeå. 1905 blev Læstadius föreståndare för denna. Han inledde genast underhandlingar med länets två övriga föreningar och förmedlade föreläsningar åt dessa.

Imponerande är den korrespondens, som Læstadius började att föra med inflytelserika eller intresserade personer på större platser inom länet för att väcka intresset för den moderna föreläsningsverksamheten och få dem att bilda föreningar. Hans penna har flugit fram över papperet och den svårläsliga pikturen visar hur ivrig han varit, men tankegångarna äro klara och pregnanta. Dessa brev bära lika mycket spår av ungdomlig hänförelse som av den mogne mannens klara blick. Skiftande voro svaren. En grundton klingar dock igenom som ett dystert ledmotiv direkt från detta, de stora avståndens och de obrutna markernas land, nämligen den, att befolkningen var slö och ointresserad för saken. Men Læstadius mod nedslogs ej. År 1908 hade han kommit så långt i sin propaganda att, på inbjudan fran föreningen Minerva i Umeå, hölls det konstituerande mötet för Västerbottens läns föreningsförbund. Umeå, Sandvik-, Robertsfors-, Bureå- och Lyckseleföreningarna anmälde där sitt inträde och en månad senare även Nordmalings- och Åseleföreningarna. Föreståndarens arbete blev hårt, och fördelningen av resekostnaderna vid turnéföreläsningarna var en synnerligen benig uppgift. Læstadius försträckte som lån själv ur egen kassa rätt stora summor till förbundets verksamhet, när affärerna ej ville gå ihop. 1910 stred Læstadius för sitt förbunds existens gent emot det föreslagna hopförandet av Västerbottens- och Norrbottensförbunden. I digra och kraftiga inlagor fastslog Læstadius, att staten ovillkorigen borde deltaga i gäldandet av de drya landsvägsskjutsarna för föreläsarna.

Och han hade framgång. Med sin medfödda takt och varsamhet skärmade Læstadius, bildlikt talat, med påpasslig hand de spridda eller tynande lågor av intresse för saken, som funnos inom länet. Landstinget ansåg sig ej kunna giva något större understöd, kommunerna voro fattiga eller komplett ointresserade. Då förmådde Læstadius de stora bolagen att betala med rätt så rund hand ganska avsevärda summor. Speciellt visade sig de av dynastien Kempe ägda eller kontrollerade företagen en berömvärd frikostighet, vilket framgår därav att i Västerbotten bolag betala 15 % av föreläsningsväsendets kostnader mot 5.6 % i riket f.ö. Så småningom fick förbundet något förbättrade affärer och Læstadius kunde för egen del kvittera ut en ringa men dock kontant erkänsla för allt sitt arbete. Men ända in i det sista höll han gratis föreläsningar för att inte låta föreningar helt självdö på grund av bristande anslag. Vid Læstadius för tidiga bortgång vid 50 års ålder funnos i länet 14 verksamma föreningar, de flesta tillkomna på hans direkta eller indirekta initiativ. Därtill kom även Örnsköldsvikföreningen, som anslutit sig till förbundet. Och då undertecknad ombads under Læstadius långa sista sjukdom att vikariera och vid årsmötet i maj 1916 valdes till föreståndare, hade jag att övertaga skötseln av ett företag, där odlaren och röjaren gått före, planerna voro uppgjorda och allt väl beställt. Det var med en känsla av djup ödmjukhet, jag övertog det digra arkivet, där en mans rastlösa, hänförda och oegennyttiga framåtvilja lästes å varje blad. Gripande voro Læstadius avskedsord å ovan nämnda förbundsmöte, manande till fortsatt arbete "i detta län, där våren kommer sent, och ett ideellt intresse alltför lätt blir frostbitet". Han talade om föreläsningsarbetets djupare betydelse för denna befolkning där "ensittarelynnet" gör nödvändigt och angeläget att vidga rummet och göra världen större och friare. Læstadius var led på de sönderslitande partistriderna, led på misstänksamheten och den andliga orörligheten, och föreläsningsverksamheten skulle enligt hans mening vara en neutral och livgivande samlingspunkt, en krets, dit intet av stridslarmet för dagen fick tränga sig in.

Men detta var långt ifran Læstadius enda kulturella insats. I yngre år, da han teoretiserade mera än på äldre dagar, då han omsatte sina idéer i fruktbärande arbete, startade han en diskussionsklubb, som hade en kort men lysande livstid. Læstadius var helt den ledande kraften däri. Det var kring politiska, sociala och filosofiska spörsmål han samlade en talrik medlemsskara ur alla samhällslager och åskådningssfärer. Han hade en förunderlig förmåga att räcka till för allt och alla. Väl glömde han åtskilligt och måste slarva understundom, men det är för de efterlevande en fullkomlig gåta, hur han hunnit med att sköta så många saker samtidigt. Varmt intresserad för det såval konstnärliga som enkla hantverket, åtog sig Læstadius att sköta Norrlandslotteriets Västerbottensavdelning och var i 7 år sekreterare och verkställande ledamot däri. Härtill medverkade även hans intresse för lotteriets ändamål, att för vinsten skapa ett stort norrländskt kulturmuseum.

Under svenska veckan 1912 anordnade Læstadius i Umeå en stilhistorisk utställning i avsikt att giva hantverkarna nya impulser och lånade med ett oändligt besvär ihop möbler och övriga rekvisita härför. Därvid förtog han sig så, att han under arbetet fick en hjärtattack och måste bäras hem och låg sedan medvetslös i fem timmar. Själv begåvad dillettant som målare, älskade han bildande konst och anordnade med mycket arbete konstutställningar av hög klass i Umeå, allt i kulturellt uppfostringssyfte. Livligt musikintresserad och med ett ovanligt gott omdöme inom detta älskvärda fack , var han en sammanhållande och idégivande kraft inom Umeå musiksällskap och medlem av dess styrelse. Han var under långa tider kanske den ende kompetente musikrecensenten i staden. I styrelsen för Umeå tekniska skola insattes Læstadius av stadsfullmäktige. Han tjänstgjorde där som skattmästare i många år, naturligtvis oavlönad. Hans förnämsta betydelse i denna styrelse låg i värdet av hans goda omdöme och sakkunskap i undervisningsfrågor. Ett initiativ av stor praktisk betydelse var Læstadius stiftande och organiserande av Västerbottens läns arbetsförmedling. Læstadius utsågs av K.B. till dess ordförande.

Læstadius var allt sedan sin Uppsalatid livligt intresserad av politiska spörsmål. Han tillhörde på sin tid Verdandi och dess bästa traditioner lågo honom alltid i blodet. En djupgående fosterländskhet fanns i allt hans tänkande. Han var ljus- och livsälskare framför allt. Som aktiv politiker voro hans framgångar smärre. Det var ett för grovt och tungt arbete för honom. Bruten av sjukdom och missmodig över det kompakta motståndet och bristen på verklig idealitet, även inom eget parti, kom han att lämna det stadsfullmäktigeskap, som hade kunnat vara början till en politisk bana. En dikt som f.ö. rörande skildrar hans kärlek till hem och barn, begynner med följande två rader:

Sargad utav misstrons pil och onskans gisslanslag Frusen halvt till döds av iskall ödeslag

syfta säkerligen på dessa antydda förhållanden. Læstadius sista sociala reformplaner blevo aldrig förverkligade. Han hade nämligen tänkt att starta en "mjölkdroppe" och en barnkrubba i hemstaden.

Över Læstadius trägna forskningsarbete låg en tragik, som jag tror är av gammalt svensk. En färdigskriven gradualavhandling lär föreligga i manuskript, men den blev på grund av bristande tillgångar ej tryckt genast, och så blev han i viss mån förekommen av annan forskare. Och avhandlingen blev lagd på hyllan. "Visst skall jag disputera, men det blir när jag blir pensionsmässig" hette det alltid sedan. Læstadius har sedan med iver ägnat sig åt arkeologiska studier, dels på Gotland och dels i Västerbotten. Han har därvid med bidrag från K. Vitterh.akademien undersökt forngravar i Nordmaling, Hörnefors, Umeå, Sävar, Bygdeå, Nysättra och Lövånger. Västerbottens krigshistoria studerade Læstadius å de sorgligt ryktbara slagfälten och plockade reda på minnen och traditionen härom. I huvudsak av sina egna fynd men även av andras skapade Læstadius Västerbottens fornminnesmuseum och startade Västerbottens läns fornminnesförening för dettas utveckling. Men svårigheten att erhålla till räckliga anslag och Læstadius sorgliga ensamhet när det gällde kulturella företag, vilkas resultat ej kunde vägas, ätas och kokas, hava gjort, att dessa förhållandevis rika samlingar äro inrymda i en bedrövlig magasinslokal.

Dock drömde Læstadius stora drömmar. Vackert målade eller tecknade planscher och tjocka manuskripthögar visa, hur storartat han tänkt sig museets framtid. Ingen hade han som sakkunnigt hjälpte honom därmed, eller kunde fortsatta hans gärning. I hans sista stunder plågade detta honom. Västerbottens näringslivs historia var Læstadius sista studieskrift, i det han erhållit i uppdrag att skriva det gamla godset och bruket Robertsfors' historia. Detta arbete föll halvfärdigt ur hans redan trötta hand. Landstingets historia hade han även åtagit sig att skriva, men hade knappast hunnit över det förberedande arbetet härför. Allt som allt låg över Ferdinand Læstadius' forskaregärning något så typiskt svenskt. Jag säger det en gång till. Det var alltför fagert och stort drömt; sjukdom, fattigdom, ensamhet och för tidig död voro makter, som hindrade att de många länkarna i resultatens kedja blevo hopnitade till det mästareprov, som hans begåvning, lärdom och förfarenhet borde ha kunnat bringa i dagen.

Læstadius tryckta skrifter voro: Beiträge zur Kunde der organisation des livländischen Gerichtswesens durch Johan Skytte (i Baltische Monatschrift för 96); Norrlandsfrågorna (i Bilder från Norrland, dess natur och folkliv, Umeå 06); Några ord om minuthandeln från socialpolitisk synpunkt (Umeå 09); Västerbottens äldsta bebyggande (särtr. ur Umebladet 13); Studie i Umeå museum (särtr. ur Västerb.Kuriren 14); Läseriet i Västerbotten för hundra år sedan (särtr. ur Umebl. 13); Gravkummel i Västerbotten (Västerb.Kuriren julnr. 14); Krigsminnen från Västerbotten (Umeå 15). Dessutom ett stort antal artiklar i politiska och pedagogiska ämnen i folkbildningsfrågan, musik-, konst- bok- och teaterrecensioner, novellistika och versifierade bidrag huvudsakligen i Härnösandsposten, Umebl. och Västerb.Kuriren.

Som avslutning på denna anspråkslösa uppsats vill jag anföra några lika vackra som sanna ord ur en platstidnings (Västerb.Kur.) nekrolog:

"Pennan dröjer länge, länge, innan den kan till Ferdinand Læstadius' namn teckna det så djupt betydelsefulla ordet död. Han, för vilken livet var så rikt och skönt, han, vilkens sällsynt harmoniska personlighet uppfattade och uppskattade så många av livets skiftande rikedomar, han som brann av iver och arbetslust i strävandet att delge andra sina vida och klara vyer över skilda livsområden, han vilkens rika och mångsidiga begåvning ej ställde honom främmande för något mänskligt. Hans forskaresjäl spände över forntid och nutid i aldrig stillat begär efter vidgat vetande, endast inför den dunkla framtid, som står oss alla åter, stannade hans ädelt allvarliga ande i stilla och ödmjuka frågor. Ljus och vacker var hans tro på människorna, och han skänkte dem ymnigt och gärna av sitt varma hjärtas skatter. God och glad bidade han döden."

(Carl Cederblad, läroverksadjunkt Umeå)

Ida Björck (mor till DIS-medlem Ragnar Björck) berättar i "Minnen från mitt liv 1894-1988:
"Lektor Ferdinand Laestadius var min lärare (åren kring 1910) vid seminariet i Umeå. Han var en utomordentligt fin lärare. Han hann aldrig ur kurserna, men det förlät jag honom för han lärde för livet och inte för skolan. Det är knappt någon människa som har givit mig så mycket för mitt liv och min utveckling, som vad han gjorde"